Seite:Taras Schewtschenko. Ein ukrainisches Dichterleben. Von Alfred Jensen (1916).djvu/136

aus Wikisource, der freien Quellensammlung
Zur Navigation springen Zur Suche springen
Fertig. Dieser Text wurde zweimal anhand der Quelle korrekturgelesen. Die Schreibweise folgt dem Originaltext.

Hvart ha vara söner skingrats
ut i fjäran länder?
Måsen skriar och med suckar
ungars död beklagar.
Solen skiner, vinden hviner
och på steppen jagar.
Kullar, som på steppen trona
uti stel begrundan,
spörja strömmens starke ande,
om han sopat undan,
steppens barn, som fordom gästat
dessa rika nejder.
Vänden åter till er forntids
dryckeslag och fejder!
Axen vaja an, där fädrens
hästar fingo föda,
där tatarer och polacker
färgat stränder röda.
Vänden åter!

     Aldrig åter!
susar det från hafvet.
Aldrig det står upp som fordom
vardt i jord begrafvet.
Sanning talar blåa hafvet.
Sådant är vårt öde.
Friheten ej vänder åter
från de evigt döde.
Ej kosacker vända åter
ej stå upp hetmaner
I Ukraina mer ej prunka
purprade zjupaner …“[1]

Schewtschenkos warme Vaterlandsliebe konnte sich jedoch nicht damit begnügen, in poetischen Träumereien in verblaßtem Ruhm zu schwelgen. Er sah den politischen und geistigen Verfall der Heimat und litt unter der traurigen Erkenntnis der Schuld seiner Landsleute. Dieses Gerechtigkeitsgefühl tritt schon 1840 in dem Strafgedicht „Die Nacht des Taras“ scharf hervor. Taras Trjasylo war ein berühmter Kosakenhäuptling, der in der sogenannten perejaslawischen Schlacht 1628 an den Flüssen Trubesch und


  1. Kaftan.